tuppslakt.
Kategori: Allmänt
Idag blev dagen för vår första vaktelslakt. Hönorna besvärades för mycket av alla tupparna tillslut så det var på tiden att ta bort några av dem.
Infångandet gick fint då de fortfarande är "halvtama" och de fick följa med in i garaget i en transportbur där själva slakten skulle ske.
Det var lite jobbigt i början.. det var svårt att få ett bra tag om tupparna i bara en hand (jag har ganska små händer) med både små sprattlande ben och flaxande vingar så tillslut gjorde jag små "snaror" av buntband för att hålla vingarna stilla. Inte för hårt men tillräckligt hårt för att de inte skulle kunna få loss vingarna så enkelt. Började såklart tveka och tvivla då det kändes lite för makabert för mig och eftersom att det tog sån tid så gick sambon ut och fortsatte klippa gräsmattan istället. Det gjorde det lite enklare tror jag, att inte ha publik. Den sortens press försvann då och jag kunde ta det lugnt och gosa lite på tupparna innan jag satte igång.
Det var som att kroppen tog över av sig självt och visste vad den skulle göra, som att hjärnan stängde av alla distraherande tankar och känslor för en stund och själva bedövningen var faktiskt inte så hemsk att genomföra som jag hade föreställt mig. Så länge jag fokuserade på händerna och tuppen så hann inte hjärnan glida ut i en massa tankar om att det kändes jobbigt och vilka misstag jag skulle kunna göra. Så när den första tuppen var nackad så gick det av bara farten med de resterande två. För egen del så känns det väldigt bra att jag är kapabel till att avliva en liten hönsfågel. Då känns det inte lika jobbigt längre ifall att någon av de kvarvarande skulle skada sig eller bli sjuka för då vet jag att jag klarar av att göra deras lidande kort.
När alla tre vad nackade så tog vi med dem upp till köket där vi tog ur dem och "klädde av" dem.
Gjorde ren dem och lade dem i en fryspåse innan de åkte in i kylen.
Allt som allt så gick det väldigt bra och jag känner mig nöjd. Det är aldrig roligt att ta livet av en varelse och det ska i min mening kännas jobbigt att göra det. Det blir väl enklare och enklare för varje gång en gör det men jag hoppas att det där lilla stinget av obehagskänsla aldrig försvinner. Gör det det så vill jag tro att det är något som är fel.
In other news så har paketet med Bjäras saker kommit och igår eftermiddag svängde vi förbi hon hennes uppfödare med filten och griskaninen så att valparna fick leka med dem en stund. Mycket för att få med deras lukt hem så att Bjära ska känna sig hemma när hon väl kommer till oss.
Innan vi åkte till Bjära så var vi till Mora en sväng där vi köpte en stor säck foder, en bilbur och lite annat småplock. Vi är redo för hennes inflyttning nu och den kan inte komma snart nog!
Bjära.
