Äggskal.
Kategori: Allmänt
Jag har gjort det fatala misstaget att tro att jag klarar mig utan Citalopram. Jag har ätit medicinen i strax över två år och tänkte att ja men, det kanske vore värt att testa och se om jag kan klara mig utan, för det vill jag ju. Och efter påtryckningar från läkare tidigare (då sa jag ifrån att jag inte ville) så har jag ändå haft det i tankarna att jag kanske skulle prova. Så jag kontaktade VC och fick prata med en läkare som gav mig instruktioner om hur jag skulle göra. Jag åt högsta dosen (40mg) och hen sa att minska ner till hälften i en vecka och när den veckan gått minska ner till en fjärdedel i ytterliggare en vecka för att sedan sluta tvärt. Utsättningssymptomen är bland det värsta jag vart med om rent fysiskt. Yrsel, hjärtklappning, elektriska stötar från hjärnan och ut i olika kroppsdelar, orkar inget, vill inget och så skörheten som kom tillbaka som ett brev på posten. Jag tror att det gått tre-fyra veckor sen jag slutade helt och nu kommer det krypande igen. Det mörka. Jag mår inte dåligt hela tiden. Det är mer som en bergochdalbana rent känslomässigt. Minsta lilla kan sätta igång mig och jag gråter. Gråter och gråter. Vill inget. Orkar inget. Ibland vill jag dö. Inte aktivt. Mer som att, dog jag nu så skulle det inte göra något. Kan jag inte bara få dö så slipper jag allt. Det är överväldigande ibland och jag sluter mig i min lilla kokong av tystnad där jag försöker att inte tänka eller känna för mycket. Det är utmattande och jag är trött hela tiden. Det spelar inge roll hur mycket eller hur lite jag sover, jag är ändå lika trött.
En vän sa en sak till mig som jag tänker på ganska ofta nu.. "Jag vaknar på morgonen och så frågar jag mig själv; Vill jag dö idag? Är svaret nej så fortsätter jag med tabletterna. Det här är ju varför vi behöver dom" Och det är så klokt i sin enkelhet. Att jag inte har tänkt så? Jag inbillar mig att jag är svag som behöver medicin för att ens fungera "normalt". Jag vill vara stark.
Idag har varit särskilt bajsigt. Idag är jag skör som äggskal. Det krävs en lite för hård pick på mig för att jag ska krackelera och spricka. Att mitt pansar ska gå sönder och fram kommer hon som bara gråter och gråter. Som är känslig och känner för mycket. Hon som inte räcker till och som inte vill vara ett problem för andra. Hon som inte vill finnas.
Jag kan inte ha det såhär. På måndag ringer en läkare upp mig och sen börjar jag med medicinen igen. Jag fixar det inte utan än. Jag behöver mer tid. Tänk om jag aldrig kommer klara mig utan tabletter som bedövar? Då får det väl vara så. För jag vill leva. Jag vill ha framtidstro. Jag vill inte vara den som ger upp. Jag har så mycket.
