Simba.
Kategori: Allmänt
Jag har dragit mig lite för att skriva om det men det kändes som att det var dags nu. Kanske kan det hjälpa mig att släppa lite på alla upprörda känslor så att det kan bli lite lättare att tänka på honom sen.
I torsdags hade jag bokat tid för att få hembesök av en veterinär som skulle hjälpa gammel katten att få somna in och gå vidare.
Vi spenderade förmiddagen med att mysa och gosa så mycket som möjligt och när veterinären kom så samlade jag upp honom i famnen och tog med honom ner till vardagsrummet där jag placerade honom på ett badlakan. Veterinären hälsade lite på honom och satte sedan genast igång. En stor spruta full med genomskinlig vätska trycktes in i buken och tömdes vilket gjorde honom så groggy att han fick lov att lägga sig ner ganska omgående. Jag trodde att man gav djuret lugnande först? Men det kanske fanns i sprutan det också?
Alltså att beskriva känslan av att stå där och se på när han sakta gick bort är obeskrivlig. Jag klappade och strök på honom hela tiden i något slags försök att ge honom trygghet och vetskap om att jag var där och att han inte var ensam. Jag hoppas så att han märkte det och att det gav honom någon form av lugn. Det är nog bland det värsta jag har vart med om att stå bredvid när livet sakta rinner ur någon. Att se andningen bli långsammare och långsammare tills den slutligen stannade helt. När hjärtat varit tyst i någon minut så packade veterinären ihop igen och åkte och det var då det brast för mig. Jag satte mig framför honom vid bordet med ena armen om honom och strök hans röda päls medan tårarna oavbrutet forsade ner för mina kinder. Alltså den känslan att han inte fans mer, att det som låg framför mig bara var hans skal. Det sticker i ögonen bara jag tänker på det nu..
Jag tror att jag satt där i ungefär en halvtimme med honom, grät och viskade till honom medans jag klappade och strök.
Fram mot kvällen när det var dags att sova började tvivlen. Var det verkligen rätt att ta bort honom? Skulle vi ha väntat lite till? Men jag vet längst in att det var rätt beslut, att det var bäst för honom att få somna in och gå vidare. Jag ville inte vänta tills kroppen skulle börja ge sig på organen i kroppen eller att han skulle få ont. Det skulle jag inte kunna förlåta mig själv för.
Jag tror att jag satt där i ungefär en halvtimme med honom, grät och viskade till honom medans jag klappade och strök.
Fram mot kvällen när det var dags att sova började tvivlen. Var det verkligen rätt att ta bort honom? Skulle vi ha väntat lite till? Men jag vet längst in att det var rätt beslut, att det var bäst för honom att få somna in och gå vidare. Jag ville inte vänta tills kroppen skulle börja ge sig på organen i kroppen eller att han skulle få ont. Det skulle jag inte kunna förlåta mig själv för.
Och nu, två dagar senare är saknaden så enorm att den nästan är överväldigande. Hur kan en liten katt nästla sig in så djupt? Ända ner till hjärtroten. Jag saknar hans suckanden, kurranden och stånkanden. Jag saknar ljudet av hans klor mot golvet när han kom gående. Jag saknar hur han brukade skalla mig kärleksfullt och hur han tiggde om att bli pussad på. Eller när han ville mysa och kröp upp på mig i sängen och lade nosen i mitt öra och gnisslade fridfullt. Jag saknar hans viftande tass i luften när han bad om att bli klappad. Jag saknar t.o.m hans gubbtjurighet. Hur ska jag klara mig utan dig min älskade gammelskrutt och den ovillkorliga kärleken du gav?
Min älskade Simba. 💖
Min älskade Simba. 💖
2002-08-? - 2019-03-21
