Deppigt.
Kategori: Allmänt
Nu har det varit deppigt ett tag. Det mesta känns tungt och motigt och jag vill inte göra någonting. Jag vill bara vara hemma och vara. Inte behöva bry mig om något och bara slippa allting. Det har varit lite såhär de senaste veckorna nu. Både upp o ned. Och när det väl blivit ned så har det blivit lite för nedåt för att jag ska tro att medicinen funkar som den ska. Kroppen har väl vant sig och kräver en högre dos för att fungera riktigt nu. Kommer bli kontaktad av läkare inom en snar framtid för min "check up" och då får jag lov att ta upp problemet. Jag vill inte vara såhär. Jag vill inte känna såhär. Det enda "positiva" med att medicinen inte funkar som den ska är väl att jag kan gråta igen. Jag är en känslomänniska och innan allting blev såhär så hade jag väldigt lätt till tårar. När jag väl blev sjuk så gjorde jag inget annat än att gråta. Hundra gånger om dagen varje dag.
Och dit vill jag inte igen även om det emellanåt känts ganska otäckt att inte kunna gråta fast att jag känt att jag skulle kunnat eller behövt. Ångesten känns fortfarande som att den är under kontroll, det är depressionen som gör sig påmind. Kanske lite av utmattningen också då jag en del dagar inte har någon ork öht. Som jag känner mig idag så vill jag stanna hemma från jobbet och rulla ihop mig i fosterställning och bara sova bort dagen.
Det har vart lite extra tungt sedan gårdagen då det stod klart att en ung person i byn hade valt att avsluta sitt liv. Jag kände inte personen särskilt bra men det här var en människa som jag kom att tycka mycket om ändå. Alltid glad och med ett leende som gjorde det omöjligt att inte le tillbaka. Hela ansiktet verkligen lyste när A log och ögonen gnistrade. Alltid snäll, glad och med humor.
Det har vart lite extra tungt sedan gårdagen då det stod klart att en ung person i byn hade valt att avsluta sitt liv. Jag kände inte personen särskilt bra men det här var en människa som jag kom att tycka mycket om ändå. Alltid glad och med ett leende som gjorde det omöjligt att inte le tillbaka. Hela ansiktet verkligen lyste när A log och ögonen gnistrade. Alltid snäll, glad och med humor.
Jag hoppades in i det sista att det inte var denna person men när det stod klart och B kom hem från jobbet och talade om att det stod en massa ljus och marchaller nere i rondellen på byn och brann bad jag honom att vi skulle åka ner så att jag också fick tända ett ljus. Det är så ofattbart att en sådan ung människa mår så pass dåligt att hen väljer att avsluta. En person som knappt hunnit leva alls än. Det gör så ont i mig när jag tänker på det och jag hoppas innerligt att A fann vad hen sökte. Jag är så rädd att den här personen inte visste hur många som älskade och brydde sig om hen. Och jag blir så ledsen när jag tänker på att den här personen kanske inte visste hur saknad hen kommer vara. 💗
