34 år.
Kategori: Allmänt
För två dagar sedan fyllde jag trettiofyra år. TRETTIOFYRA. Hur ska en känna sig när en uppnått denna ålder? Borde jag vara mer "vuxen"? Mer "mogen"? Vad betyder det ens? Jag tycker inte att jag känner mig så mycket mer annorlunda mot för hur jag kände mig när jag var tjugo. På insidan är jag fortfarande samma person som då. Några fler erfarenheter visst men i kärnan är jag fortfarande som jag alltid har varit. Jag har i stort sett fortfarande samma intressen som då, några fler har bara tillkommit och gjort mig mer.
Jag trodde dock att mitt liv skulle se helt annorlunda ut när jag kommit upp i denna ålder. Jag hade föreställt mig att några barn skulle finnas med i vår bild men så har det inte blivit. Jag ville ha barn tidigt, sen om det verkligen var vad JAG ville eller om det var vad jag trodde att jag borde vilja kan jag inte riktigt svara på. Nu när jag har kommit upp i den här åldern så skulle jag inte ha något emot att få ett barn eller två med min gubbe. Ibland kan jag längta och hoppas men andra dagar så tänker jag knappt på det. För att bli väldigt personlig så vet jag faktiskt inte om vi kan få barn tillsammans, om det felar någonstans då det aldrig blivit något. Jag vet inte. Vi har det bra som vi har det också, jag är absolut inte missnöjd och vi har sagt att "händer det så händer det och händer det inte så är det också okej". Vi måste inte ha barn. Vårt liv tillsammans (och var för sig) har betydelse och värde ändå. Jag är nöjd med vårt liv. (mer eller mindre om vi bortser från hur jag vill fixa huset och gården :P)
Det kanske inte är meningen att vi ska ha barn bara och det är också okej. Till och från har jag funderat på om jag kanske är för självisk för att ha barn.. Jag har ett ganska stort behov av att få vara själv till och från och hur skulle det funka i ekvationen barn? Rädslan för att tappa bort mig själv i att först och främst vara förälder skrämmer mig en aning också. Det är mycket tankar fram och tillbaka men jag är öppen för det fast att det kanske inte lät så alldeles nyss.
Det kanske inte är meningen att vi ska ha barn bara och det är också okej. Till och från har jag funderat på om jag kanske är för självisk för att ha barn.. Jag har ett ganska stort behov av att få vara själv till och från och hur skulle det funka i ekvationen barn? Rädslan för att tappa bort mig själv i att först och främst vara förälder skrämmer mig en aning också. Det är mycket tankar fram och tillbaka men jag är öppen för det fast att det kanske inte lät så alldeles nyss.
Så, trettiofyra år alltså. Jösses.
